Artist: SHAM 69
Titel: TELL US THE TRUTH
Format: LP
Genré: PUNK
Den här plattan bär ett tungt ansvar. Tillsammans med Menace och Skrewdriver la de grunden till vad som skulle bli oi! och streetpunk. Och utan dem hade det dessutom inte funnits något Clockwork Crew.
Jag har ett speciellt förhållande till Sham, de betydde väldigt mycket för mig som ung skinnskalle. Den här plattan har utgjort soundtrack till fler tonårsfyllor i goda vänners lag (innan de blev för gamla för punken) än jag, som nybliven edgare, vågar erkänna. Det är därför svårt att recensera den, dels för att jag har ett sådant kärleksförhållande till musiken, dels för att jag har lyssnat mig slut på den. Jag både gillar och inte gillar plattan.
Men nog om mig. Mer om Sham.
Det här är Sham i sitt esse, rappa punklåtar som stulit mycket från the Ramones och the Damned med texter som är relevanta, om livet på gatan och så. Det finns sånger som ser igenom modepunkarna ("Rip off"), sådana som snackar om tryck hemifrån ("Family life"), en som handlar om att rymma från ungdomsvården ("Borstal breakout") och en som handlar om hur George Davis woz fitted up like a kipper, é woz ("George Davis is innocent"). Senare verkade Sham ha ändrat sig och kommit fram till att George inte var oskyldig och de spelade in flera andra varianter med. Men hursomhelst, så sent som 2000-2001 kunde man fortfarande se "G. Davis is innocent"-klotter på Östra Londons gator, om än gammalt klotter.
Sen finns det en hel del andra sånger med, men dessa är de bästa. Detta är nog Sham's bästa platta, de föregick sångaren, Jimmy Purseys, "frälsa kidsen"-period.
Skivan har två sidor, en studiosida och en livesida. Studiosidan är bra, men livesidan är bättre, för den fångar Sham i sitt naturliga stadium, ett liveband som spelar för kidsen och som betyder något för kidsen, även om texterna kanske inte är ren poesi. Man märker också av publiken genom de cockneysånger de sjunger mellan låtarna.
Det här är en klassiker, köp den!
fredag 29 februari 2008
INTERVJU: Paco från Antipati om musik, gaddningar och Rågsved
VfE: Varför lades Contemptuous ner och vad ledde till bildandet av Antipati? Hur tycker du Antipati har blivit mottagna, jämfört med Contemptuous?
PA: Contemptuous lades ner på grund av sviktande egagemang, tror jag. Vi var peppade på nåt annat, jag och Radar. Antipati har blivit väl mottaget. Jag tycker inte att det går att jämföra, då Contemptuous bildades 2003 och scenen såg ganska annorlunda ut då. Det har hänt ganska mycket.
VfE: Du la av med att vara skin ett tag efter The Righteous, men kom tillbaka. Vad lockade dig och vad är det bästa, respektive sämsta med scenen i Sverige?
PA: Jag kallar mig inte skinhead av respekt för subkulturen. Men jag har en snarlik stil. Man kan nog snarare säga att jag hittade tillbaka till scenen, även om mitt intresse för punk aldrig har avtagit. Inte en dag sedan jag var tolv. Och det är liksom punken som är nummer ett för mig. Musiken alltså.
Det som lockade mig tillbaka, om vi uttrycker oss så ändå, var väl förmodligen samma faktorer som en gång lockade från början, och det är svårt att sätta fingret på. Gemenskapen, stilen, musiken. ”Den där känslan”, helt enkelt, för att citera Tysta Mari.
Det bästa med scenen idag är att den är på frammarsch. Det händer mer. Vet inte hur det är med tillväxten dock. Det sämsta skulle jag säga, är snuttefieringen av skinheadkulturen och den begynnade kommersiella exploateringen. Skinheadrörelsen riskerar att bli en helt tandlös tiger, om den inte redan blivit det, med salongsskins som Gavin Watson och filmen This Is England som får topprecensioner av förståsigpåare på majorblaskor som minsann alltid känt till allt om kulturen.
VfE: Du växte upp i Rimbo, en liten stad, hur var det att vara punkare och/eller skinnskalle där? Problem med rektorer, lärare, och poliser?
PA: Problemen var framför allt med naziskinsen och bondraggarna. De sistnämnda var ju natural born bullies allihop och gick ganska hårt åt en när man var liten punkare. När man blev skinhead sen var ju Rimbos på den tiden stora benskalleenklav det stora hotet. Eftersom man var skinhead och inte rasist blev man ju på nåt vis en större måltavla än både blattar och rödingar. Och vi var typ tre stycken, och tonåringar, medan de var mellan nåt år äldre till drygt 35 och anabola-as allihopa. Det blev en del slitage på martens-sulorna de åren.
VfE: Du har en hel massa tatureringar, vilken är din första, senaste, respektive favorit?
PA: Jag har bara på fegställen. Såna som syns mycket men inte gör så ont att gadda :)
Sparar de värre områdena till sist. Min första gaddning var en clockwork-krigare tecknad av Alteau för The Templars - Clockwork Orange Horrorshow dbl-7”; han i mitten, i bara svart. Det kom jag på någon timme innan jag skulle in till draken. Den senaste är en blomma på halsen, och min favorit kanske är min fenix på höger överarm, Blitz - Voice of a Generation-skallen eller någon av de första av rent nostalgiska skäl. Och såklart min vigseltatuering.
VfE: Har du någonsin funderat på att spela i någon annan typ av band, typ ska, reggae eller kanske hc?
PA: Nej, det kan jag inte påstå.
VfE: Hur ser Rågsved ut nuförtiden? Är det ett schysst ställe att bo på?
PA: Rågsved är en fin och anrik förort, som fortfarande dras med ett rykte om sig att vara späckat med droger och kriminalitet. Det är inget som jag personligen märker av, men jag är inte hundra på att jag skulle vilja bo här som femtonåring. För mig i min nuvarande situation är det det ultimata stället att bo på. En bekväm kvart från Södermalm, och mycket goda grannar; alltså vänner som flyttat hit och bor på samma gata. Rågsved är vackrare än miljonprogrammen, men liknar de sämst beryktade miljonprogramsområdena rent socioekonomiskt.
VfE: Du har varit ovanligt tyst när det gäller fotboll. Har du något lag du hejar på?
PA: Nej, typ inte. Här är ju nästan alla bajare, men de mer tongivande i umgängeskretsen är gårdare. När jag var liten höll jag på Liverpool FC på grund av faderskapet, och därifrån kommer även sympatierna för Westham utd. Jag har lite svårt att uppbåda den där entusiasmen, såvida det inte är landskamper eller Akalla spelar skol-DM.
VfE: Vad tror du om Sveriges chanser i EM i år och vem tror du tar hem pokalen?
PA: Eh... jag kan inget. Sverige kommer nog inge ett tveksamt hopp i de första tre, fyra matcherna, men sen lär det vara kört. Vinner vet jag inte vilka som gör, men Frankrike kanske? Är de med öht?
PA: Contemptuous lades ner på grund av sviktande egagemang, tror jag. Vi var peppade på nåt annat, jag och Radar. Antipati har blivit väl mottaget. Jag tycker inte att det går att jämföra, då Contemptuous bildades 2003 och scenen såg ganska annorlunda ut då. Det har hänt ganska mycket.
VfE: Du la av med att vara skin ett tag efter The Righteous, men kom tillbaka. Vad lockade dig och vad är det bästa, respektive sämsta med scenen i Sverige?
PA: Jag kallar mig inte skinhead av respekt för subkulturen. Men jag har en snarlik stil. Man kan nog snarare säga att jag hittade tillbaka till scenen, även om mitt intresse för punk aldrig har avtagit. Inte en dag sedan jag var tolv. Och det är liksom punken som är nummer ett för mig. Musiken alltså.
Det som lockade mig tillbaka, om vi uttrycker oss så ändå, var väl förmodligen samma faktorer som en gång lockade från början, och det är svårt att sätta fingret på. Gemenskapen, stilen, musiken. ”Den där känslan”, helt enkelt, för att citera Tysta Mari.
Det bästa med scenen idag är att den är på frammarsch. Det händer mer. Vet inte hur det är med tillväxten dock. Det sämsta skulle jag säga, är snuttefieringen av skinheadkulturen och den begynnade kommersiella exploateringen. Skinheadrörelsen riskerar att bli en helt tandlös tiger, om den inte redan blivit det, med salongsskins som Gavin Watson och filmen This Is England som får topprecensioner av förståsigpåare på majorblaskor som minsann alltid känt till allt om kulturen.
VfE: Du växte upp i Rimbo, en liten stad, hur var det att vara punkare och/eller skinnskalle där? Problem med rektorer, lärare, och poliser?
PA: Problemen var framför allt med naziskinsen och bondraggarna. De sistnämnda var ju natural born bullies allihop och gick ganska hårt åt en när man var liten punkare. När man blev skinhead sen var ju Rimbos på den tiden stora benskalleenklav det stora hotet. Eftersom man var skinhead och inte rasist blev man ju på nåt vis en större måltavla än både blattar och rödingar. Och vi var typ tre stycken, och tonåringar, medan de var mellan nåt år äldre till drygt 35 och anabola-as allihopa. Det blev en del slitage på martens-sulorna de åren.
VfE: Du har en hel massa tatureringar, vilken är din första, senaste, respektive favorit?
PA: Jag har bara på fegställen. Såna som syns mycket men inte gör så ont att gadda :)
Sparar de värre områdena till sist. Min första gaddning var en clockwork-krigare tecknad av Alteau för The Templars - Clockwork Orange Horrorshow dbl-7”; han i mitten, i bara svart. Det kom jag på någon timme innan jag skulle in till draken. Den senaste är en blomma på halsen, och min favorit kanske är min fenix på höger överarm, Blitz - Voice of a Generation-skallen eller någon av de första av rent nostalgiska skäl. Och såklart min vigseltatuering.
VfE: Har du någonsin funderat på att spela i någon annan typ av band, typ ska, reggae eller kanske hc?
PA: Nej, det kan jag inte påstå.
VfE: Hur ser Rågsved ut nuförtiden? Är det ett schysst ställe att bo på?
PA: Rågsved är en fin och anrik förort, som fortfarande dras med ett rykte om sig att vara späckat med droger och kriminalitet. Det är inget som jag personligen märker av, men jag är inte hundra på att jag skulle vilja bo här som femtonåring. För mig i min nuvarande situation är det det ultimata stället att bo på. En bekväm kvart från Södermalm, och mycket goda grannar; alltså vänner som flyttat hit och bor på samma gata. Rågsved är vackrare än miljonprogrammen, men liknar de sämst beryktade miljonprogramsområdena rent socioekonomiskt.
VfE: Du har varit ovanligt tyst när det gäller fotboll. Har du något lag du hejar på?
PA: Nej, typ inte. Här är ju nästan alla bajare, men de mer tongivande i umgängeskretsen är gårdare. När jag var liten höll jag på Liverpool FC på grund av faderskapet, och därifrån kommer även sympatierna för Westham utd. Jag har lite svårt att uppbåda den där entusiasmen, såvida det inte är landskamper eller Akalla spelar skol-DM.
VfE: Vad tror du om Sveriges chanser i EM i år och vem tror du tar hem pokalen?
PA: Eh... jag kan inget. Sverige kommer nog inge ett tveksamt hopp i de första tre, fyra matcherna, men sen lär det vara kört. Vinner vet jag inte vilka som gör, men Frankrike kanske? Är de med öht?
torsdag 28 februari 2008
RECENSION: Section 5, "We won't change"
Artist: SECTION 5
Titel: WE WON'T CHANGE
Format: CD
Genré: OI!
Jag har hitintills bara recenserat klassiker på min blogg och detta är inget undantag, trots att den kom under en period när musiken var på tillbakatåg, nämligen 1984.
Personligen tycker jag att det här är den bästa oi!-skivan överhuvudtaget från dess födelse fram tills nu. Okej, 4-skins släppte, med Hodges som sångare, en hel del material som är svårslaget, men när det blev dags att göra en fullängdare, så hade de en ny sångare, Panther, som inte riktigt höll måttet. När det gäller en hel skiva, rakt igenom, så finns det inget i oi!-väg som slår det här.
"We won't change" gavs ursprungligen ut på Roddy Moreno's Oi! Records och Roddy och Mensi från Upstarts har sedan dess smutskastat bandet och sagt att de är nazister och att Roddy aldrig hade gett ut skivan om han visste det då. Bandet förnekar emellertid att de är nazister och visar inte bara upp bandmedlemmar som är aktiva i den brittiska socialdemokratin och en medlem från legendariska anarkistbandet Discharge, utan den som vill leta efter nazistiska spår i deras musik får leta förgäves. Nazi-stämpeln är, med andra ord, något felaktigt placerad.
Vad kan man säga om musiken, då? Jo, att det märks att de är så stora Elvis-fans att några bandmedlemmar har ett sido-projekt, Viva Las Vegas, som bara spelar Elviscovers, för det här är mer street rock & roll än streetpunk. Det är melodiskt, rockande, midtempo och bara på en låt, "Headcase", något som närmar sig upptempo.
Texterna är också sympatiska, det handlar om att inte ändra sig, att hålla fred inom subkulturen och om verkligheten på gatan. Bäst text har nog "Victim of poverty" och "Running away".
"We won't change" är ett givet köp för alla som gillar oi! och som inte har något emot ett annorlunda sound.
Så var det cd-utgåvan jag recenserade och inte vinylutgåvan, nej. På cd:en, utgiven av Captain Oi!, finns en hel mängd bonusspår, tagna från tidigare demos med annan sångare, "Mask". Personligen tycker jag inte dessa spår håller samma kvalité som de ursprungliga spåren, så om du hittar vinylutgåvan, så är den att föredra. Alla bonusspår sänker kvalitén på helhetsprodukten, även om "Skins will never die" och "Pub crawl" är helt okej för att vara demospår.
Titel: WE WON'T CHANGE
Format: CD
Genré: OI!
Jag har hitintills bara recenserat klassiker på min blogg och detta är inget undantag, trots att den kom under en period när musiken var på tillbakatåg, nämligen 1984.
Personligen tycker jag att det här är den bästa oi!-skivan överhuvudtaget från dess födelse fram tills nu. Okej, 4-skins släppte, med Hodges som sångare, en hel del material som är svårslaget, men när det blev dags att göra en fullängdare, så hade de en ny sångare, Panther, som inte riktigt höll måttet. När det gäller en hel skiva, rakt igenom, så finns det inget i oi!-väg som slår det här.
"We won't change" gavs ursprungligen ut på Roddy Moreno's Oi! Records och Roddy och Mensi från Upstarts har sedan dess smutskastat bandet och sagt att de är nazister och att Roddy aldrig hade gett ut skivan om han visste det då. Bandet förnekar emellertid att de är nazister och visar inte bara upp bandmedlemmar som är aktiva i den brittiska socialdemokratin och en medlem från legendariska anarkistbandet Discharge, utan den som vill leta efter nazistiska spår i deras musik får leta förgäves. Nazi-stämpeln är, med andra ord, något felaktigt placerad.
Vad kan man säga om musiken, då? Jo, att det märks att de är så stora Elvis-fans att några bandmedlemmar har ett sido-projekt, Viva Las Vegas, som bara spelar Elviscovers, för det här är mer street rock & roll än streetpunk. Det är melodiskt, rockande, midtempo och bara på en låt, "Headcase", något som närmar sig upptempo.
Texterna är också sympatiska, det handlar om att inte ändra sig, att hålla fred inom subkulturen och om verkligheten på gatan. Bäst text har nog "Victim of poverty" och "Running away".
"We won't change" är ett givet köp för alla som gillar oi! och som inte har något emot ett annorlunda sound.
Så var det cd-utgåvan jag recenserade och inte vinylutgåvan, nej. På cd:en, utgiven av Captain Oi!, finns en hel mängd bonusspår, tagna från tidigare demos med annan sångare, "Mask". Personligen tycker jag inte dessa spår håller samma kvalité som de ursprungliga spåren, så om du hittar vinylutgåvan, så är den att föredra. Alla bonusspår sänker kvalitén på helhetsprodukten, även om "Skins will never die" och "Pub crawl" är helt okej för att vara demospår.
tisdag 26 februari 2008
INTERVJU: Poxy, om fotboll och musik
VfE: Du hoppade av USCBA tidigare än bandet la av. Varför? Vad tycker du om bandets nedläggning? Tror du det blir någon återförening i framtiden?
P: Ja, det stämmer. Jag och OLS hoppade av bandet i september, efter att vi bägge under en längre tid känt att USCB tyvärr inte gav lika mycket tillbaka som det kostade på att hålla på med. Det hade blivit lite som ett gammalt, dåligt, förhållande. Allt gick på rutin, och vi hade gjort samma sak i princip 12 år. Jag kände att det var bättre att lägga av och bli ihågkommen för allt bra jag faktiskt tycker att vi gjorde (speciellt om man ser till förutsättningarna) istället för att bara harva på och sakta men säkert tyna ut och glömmas bort.
När vi hoppade av påpekade vi att bandet gärna fick fortsätta spela, även om jag personligen tycker att det hade blivit konstigt om dom fortsatt utan OLS. Det kändes inte helt oväntat att kvarvarande medlemmar skulle lägga ner. Vet inte vad jag ska känna inför det. Jag känner en oerhörd vördnad inför alla fans, såklart. Och alla kommentarer man kunnat läsa runtom på nätet. Jag är tacksam för den fantastiska resa USCB har inneburit för mig. Men nånstans på vägen måste man stanna och tanka. Och alla resor har ett mål. Jag känner att jag kom fram till mitt, vad det gäller USCB.
En återförening känns väldigt avlägsen.
VfE: Du har gått över från att ha varit skinhead i många år till att bli casual. Vad var det som fick dig att gå över, vad är största skillnaden och är det något du saknar från tiden som skin?
P: Gå över och gå över... Det låter som att jag bytt stil tillsammans med kalsongerna, haha. För mig så har det känts som en ganska naturlig övergång. Jag har inte ansträngt mig för att det ska bli så, det har bara hänt. Det tog ganska länge innan jag själv gick med på att kalla mig "casual". Efter att ha läst på en del, så får jag nog erkänna att football casual är det jag är. Jag vill dock passa på att inflika att jag inte är det för att träffa andra "grabbar" i grustag och slåss. Det stämmer att många huliganer är casuals, och att många casuals är huliganer, men det behöver nödvändigtvis inte vara så.
Jag känner mig för gammal för att hålla på med organiserat våld, och är på en plats i livet där det kostar betydligt mer än det smakar, så att säga.
Att vara skinnskalle och casual för mig skiljer sig inte speciellt mycket. Intresset för kläderna är detsamma, bara att en del märken fallit bort och ett flertal tillkommit. Om man tittar efter lite noga så kan man se att det finns ganska mycket mod i många av plaggen som välklädda casuals använder (vilket man kanske inte kan säga om alla i Sverige, men...), och steget från mod till skinhead behöver nödvändigtvis inte vara jättestort.
Musikintresset är så klart intakt, och det är ganska skönt att kunna köpa vad man vill utan att behöva få syrliga kommentarer från andra skinnskalla om vad man ska lyssna på.
Det är nog det som gjort att jag glidit över till vad jag nu är: Friheten att klä mig och lyssna på vad jag vill. Sen finns det såklart strama gränser för vad som är accepterat och inte. Det är ju trots allt just dom gränserna som definierar en subkultur.
Jag känner inte att det är något speciellt jag saknar med att vara skinnskalle. Dom elementen jag fortfarande gillar finns ju inom casualkulturen oxå. Ska, punk, och en del av kläderna typ Ben Sherman och Fred Perry.
VfE: Du har startat ett nytt band som är britrock-influerat och i det sjunger du. Mig veterligen, så är det första gången du står bakom mikrofonen sedan Artificial Appendix. Hur känns det? Hur känns det för övrigt att "börja om från början", USCBA spelade ju på en hel del stora festivaler och så, medan ditt nya band är helt färskt? Har ni någon myspacesida och vad heter bandet?
P: Ja, det stämmer. Vi har precis börjat komma igång, och har i skrivande stund skrivit klart en och en halv låt. Vi spelar in vår första demo, som blir en 3-spårs digital EP, om en månad. Vi hoppas ha den ute om inte allt för länge. Det stämmer även att jag sjunger, samt att det är första gången på ca 15 år som jag tar i en mikrofon. Vi får se om det är nåt jag ska fortsätta med, eller om jag skall göra något annat i bandet. Än så länge känns det ok att sjunga, om än ovant. Min röst är inte van, så det låter nog lite keckigt emellanåt, haha.
Annars känns det jävligt skönt med nya bandet. Om man återkopplar till att USCBA blev som ett gammalt förhållande, så är detta mitt nya förhållande och jag är fortfarande nykär. Det funkar skitbra helt enkelt. Kreativiteten sprudlar, och jag tycker personligen att vi hittills träffat pricken över i vad det gäller bandmedlemmar. Bandet är helt färskt, det stämmer, men bandmedlemmarna är alla erfarna vilket känns mycket skönt. Vi (jag och gitarristen som startade bandet) har även varit väldigt kräsna när vi värvat folk. Vi vill inte ha folk som inte förstår musiken.
Arbetsnamnet är "The Regiments". Vi har ingen myspace-sida än, eftersom att det inte finns nåt att lägga upp. Håll ögon och öron öppna!
VfE: Carter USM eller Ned's Atomic Dustbin?
P: Carter USM eller N.A.D?! Jävligt svårt val... Jag tror jag säger Carter USM för att dom hade så skön attityd. Dom får en alltid på gott humör. N.A.D släppte några nya låtar i höstas, förresten, för att fira sitt 20-års jubileum. Jävligt bra spår, vill minnas att dom ligger på deras myspace-sida.
VfE: Vad tror du om GAIS chanser under den kommande säsongen? Vad är det bästa med att följa GAIS?
P: Jag vågar inte uttala mig om GAIS chanser kommande säsong. Då går allt åt helvete. Det har gjorts bra värvningar på nästan alla plan, så vi får se vad som händer.
Det bästa med att följa GAIS? Det är att följa GAIS, såklart
VfE: Du och jag följde ju Stefan Ishizaki när han spelade i Vål'enga och han har gjort ganska bra ifrån sig i Elfsborg. Tror du han är mogen för spel i a-landslaget snart?
P: Ja, det stämmer, dock har jag inte så mycket att säga om honom egentligen. Jag ställer mig ganska tveksam till att han ska slå igenom i landslaget. Känns han inte lite för gammal för det? Men han kanske får göra några matcher, vem vet med Lars Lagerbäck bakom ratten...
VfE: Vad tror du om Fotbolls-EM i sommar? Hur går det för Sverige och vem tar hem pokalen?
P: Det går väl som alltid för Sverige. Dom klarar gruppspelet och sen är det färdigspelat. Svenska folket rasar i vanlig ordning, och Anders Svensson lipar och gnäller värre än någonsin. Har lite lust att åka ner, men har bestämt mig för att lägga pengarna på annat.
Jag tycker det är sjukt trist att England inte kvalificerade sig. Säga vad man vill om engelsmän och engelsk fotboll, men dom bidrar faktiskt med mycket av stämningen runt om stora turneringar, och jag tror att det kommer bli mindre festligt än vanligt i år, just tack vare att England inte är med.
Självklart vill jag ju att Sverige ska vinna, men eftersom det är helt jävla orealistiskt så ställer jag mitt hopp till Tyskland. Om dom inte vinner så hoppas jag att dom sparkar Materazzi sönder och samman, så han aldrig kan spela igen. Han är, helt seriöst, den största fittan som nånsin tagit på sig ett par fotbollsskor. (Nej, som interista håller jag definitivt inte med - webmasterns kommentar)
VfE: Du och jag inledde ju våra karriärer som kategori C-are i Höörs IS "Blue Army". HIS spelar i fyran nu, tror du de kommer att gå upp, vad tror du överhuvudtaget om HIS framtid?
P: Hahahaha, vilka minnen. "KÖTTA DVÄRGEN" och hemgjorda bengaler i soptunnorna!
Annars tror jag väl att HIS har ungefär samma förutsättningar som byn dom representerar. Inte speciellt stora alltså.
P: Ja, det stämmer. Jag och OLS hoppade av bandet i september, efter att vi bägge under en längre tid känt att USCB tyvärr inte gav lika mycket tillbaka som det kostade på att hålla på med. Det hade blivit lite som ett gammalt, dåligt, förhållande. Allt gick på rutin, och vi hade gjort samma sak i princip 12 år. Jag kände att det var bättre att lägga av och bli ihågkommen för allt bra jag faktiskt tycker att vi gjorde (speciellt om man ser till förutsättningarna) istället för att bara harva på och sakta men säkert tyna ut och glömmas bort.
När vi hoppade av påpekade vi att bandet gärna fick fortsätta spela, även om jag personligen tycker att det hade blivit konstigt om dom fortsatt utan OLS. Det kändes inte helt oväntat att kvarvarande medlemmar skulle lägga ner. Vet inte vad jag ska känna inför det. Jag känner en oerhörd vördnad inför alla fans, såklart. Och alla kommentarer man kunnat läsa runtom på nätet. Jag är tacksam för den fantastiska resa USCB har inneburit för mig. Men nånstans på vägen måste man stanna och tanka. Och alla resor har ett mål. Jag känner att jag kom fram till mitt, vad det gäller USCB.
En återförening känns väldigt avlägsen.
VfE: Du har gått över från att ha varit skinhead i många år till att bli casual. Vad var det som fick dig att gå över, vad är största skillnaden och är det något du saknar från tiden som skin?
P: Gå över och gå över... Det låter som att jag bytt stil tillsammans med kalsongerna, haha. För mig så har det känts som en ganska naturlig övergång. Jag har inte ansträngt mig för att det ska bli så, det har bara hänt. Det tog ganska länge innan jag själv gick med på att kalla mig "casual". Efter att ha läst på en del, så får jag nog erkänna att football casual är det jag är. Jag vill dock passa på att inflika att jag inte är det för att träffa andra "grabbar" i grustag och slåss. Det stämmer att många huliganer är casuals, och att många casuals är huliganer, men det behöver nödvändigtvis inte vara så.
Jag känner mig för gammal för att hålla på med organiserat våld, och är på en plats i livet där det kostar betydligt mer än det smakar, så att säga.
Att vara skinnskalle och casual för mig skiljer sig inte speciellt mycket. Intresset för kläderna är detsamma, bara att en del märken fallit bort och ett flertal tillkommit. Om man tittar efter lite noga så kan man se att det finns ganska mycket mod i många av plaggen som välklädda casuals använder (vilket man kanske inte kan säga om alla i Sverige, men...), och steget från mod till skinhead behöver nödvändigtvis inte vara jättestort.
Musikintresset är så klart intakt, och det är ganska skönt att kunna köpa vad man vill utan att behöva få syrliga kommentarer från andra skinnskalla om vad man ska lyssna på.
Det är nog det som gjort att jag glidit över till vad jag nu är: Friheten att klä mig och lyssna på vad jag vill. Sen finns det såklart strama gränser för vad som är accepterat och inte. Det är ju trots allt just dom gränserna som definierar en subkultur.
Jag känner inte att det är något speciellt jag saknar med att vara skinnskalle. Dom elementen jag fortfarande gillar finns ju inom casualkulturen oxå. Ska, punk, och en del av kläderna typ Ben Sherman och Fred Perry.
VfE: Du har startat ett nytt band som är britrock-influerat och i det sjunger du. Mig veterligen, så är det första gången du står bakom mikrofonen sedan Artificial Appendix. Hur känns det? Hur känns det för övrigt att "börja om från början", USCBA spelade ju på en hel del stora festivaler och så, medan ditt nya band är helt färskt? Har ni någon myspacesida och vad heter bandet?
P: Ja, det stämmer. Vi har precis börjat komma igång, och har i skrivande stund skrivit klart en och en halv låt. Vi spelar in vår första demo, som blir en 3-spårs digital EP, om en månad. Vi hoppas ha den ute om inte allt för länge. Det stämmer även att jag sjunger, samt att det är första gången på ca 15 år som jag tar i en mikrofon. Vi får se om det är nåt jag ska fortsätta med, eller om jag skall göra något annat i bandet. Än så länge känns det ok att sjunga, om än ovant. Min röst är inte van, så det låter nog lite keckigt emellanåt, haha.
Annars känns det jävligt skönt med nya bandet. Om man återkopplar till att USCBA blev som ett gammalt förhållande, så är detta mitt nya förhållande och jag är fortfarande nykär. Det funkar skitbra helt enkelt. Kreativiteten sprudlar, och jag tycker personligen att vi hittills träffat pricken över i vad det gäller bandmedlemmar. Bandet är helt färskt, det stämmer, men bandmedlemmarna är alla erfarna vilket känns mycket skönt. Vi (jag och gitarristen som startade bandet) har även varit väldigt kräsna när vi värvat folk. Vi vill inte ha folk som inte förstår musiken.
Arbetsnamnet är "The Regiments". Vi har ingen myspace-sida än, eftersom att det inte finns nåt att lägga upp. Håll ögon och öron öppna!
VfE: Carter USM eller Ned's Atomic Dustbin?
P: Carter USM eller N.A.D?! Jävligt svårt val... Jag tror jag säger Carter USM för att dom hade så skön attityd. Dom får en alltid på gott humör. N.A.D släppte några nya låtar i höstas, förresten, för att fira sitt 20-års jubileum. Jävligt bra spår, vill minnas att dom ligger på deras myspace-sida.
VfE: Vad tror du om GAIS chanser under den kommande säsongen? Vad är det bästa med att följa GAIS?
P: Jag vågar inte uttala mig om GAIS chanser kommande säsong. Då går allt åt helvete. Det har gjorts bra värvningar på nästan alla plan, så vi får se vad som händer.
Det bästa med att följa GAIS? Det är att följa GAIS, såklart
VfE: Du och jag följde ju Stefan Ishizaki när han spelade i Vål'enga och han har gjort ganska bra ifrån sig i Elfsborg. Tror du han är mogen för spel i a-landslaget snart?
P: Ja, det stämmer, dock har jag inte så mycket att säga om honom egentligen. Jag ställer mig ganska tveksam till att han ska slå igenom i landslaget. Känns han inte lite för gammal för det? Men han kanske får göra några matcher, vem vet med Lars Lagerbäck bakom ratten...
VfE: Vad tror du om Fotbolls-EM i sommar? Hur går det för Sverige och vem tar hem pokalen?
P: Det går väl som alltid för Sverige. Dom klarar gruppspelet och sen är det färdigspelat. Svenska folket rasar i vanlig ordning, och Anders Svensson lipar och gnäller värre än någonsin. Har lite lust att åka ner, men har bestämt mig för att lägga pengarna på annat.
Jag tycker det är sjukt trist att England inte kvalificerade sig. Säga vad man vill om engelsmän och engelsk fotboll, men dom bidrar faktiskt med mycket av stämningen runt om stora turneringar, och jag tror att det kommer bli mindre festligt än vanligt i år, just tack vare att England inte är med.
Självklart vill jag ju att Sverige ska vinna, men eftersom det är helt jävla orealistiskt så ställer jag mitt hopp till Tyskland. Om dom inte vinner så hoppas jag att dom sparkar Materazzi sönder och samman, så han aldrig kan spela igen. Han är, helt seriöst, den största fittan som nånsin tagit på sig ett par fotbollsskor. (Nej, som interista håller jag definitivt inte med - webmasterns kommentar)
VfE: Du och jag inledde ju våra karriärer som kategori C-are i Höörs IS "Blue Army". HIS spelar i fyran nu, tror du de kommer att gå upp, vad tror du överhuvudtaget om HIS framtid?
P: Hahahaha, vilka minnen. "KÖTTA DVÄRGEN" och hemgjorda bengaler i soptunnorna!
Annars tror jag väl att HIS har ungefär samma förutsättningar som byn dom representerar. Inte speciellt stora alltså.
söndag 24 februari 2008
RECENSION: Blandade artister, "Skinhead revolt"
Artist: BLANDADE ARTISTER
Titel: SKINHEAD REVOLT
Format: CD
Genré: REGGAE
Detta är, tillsammans med Symarips "Skinhead revolt" ett måste i varje sussed skinheads skivsamling.
"Skinhead revolt" är dock, till skillnad från Symarip, en samlingsskiva som innehåller något av det bästa som Skinhead reggaeperioden hade att erbjuda.
Precis som Symarip-plattan (läs min förra recension!), så kan man lugnt påpeka att låtarna som handlar om skins, Joe the boss "Skinhead revolt" och Hot rod all stars "Skinhead speaks his mind", är de klart sämsta på plattan. Kanske kan man också säga att de tillhör det värsta inom musikhistorien, värre än dansband och schlager och precis lika kommersiellt. Kort sagt, de suger verkligen.
Men överse skinheadlåtarna och sikta in dig på en hel rad klassiker! Här finns den av Massive Attack covrade "Got to get away" av The Paragons, den psykedeliske reggaens mästare, Lloyd Charmers har hela två spår med, "In the spirit" och "Death a come" och de rockar verkligen båda! Skivan innehåller hur många klassiker som helst och i princip kan man säga att allt som kommer efter spår 10 är rent guld. Jag tänker inte räkna upp dem, för då blir det bara tråkigt att läsa.
Om du kallar dig skinnskalle har du ingen ursäkt att inte köpa den här plattan, för du är väl inte historielös?
Titel: SKINHEAD REVOLT
Format: CD
Genré: REGGAE
Detta är, tillsammans med Symarips "Skinhead revolt" ett måste i varje sussed skinheads skivsamling.
"Skinhead revolt" är dock, till skillnad från Symarip, en samlingsskiva som innehåller något av det bästa som Skinhead reggaeperioden hade att erbjuda.
Precis som Symarip-plattan (läs min förra recension!), så kan man lugnt påpeka att låtarna som handlar om skins, Joe the boss "Skinhead revolt" och Hot rod all stars "Skinhead speaks his mind", är de klart sämsta på plattan. Kanske kan man också säga att de tillhör det värsta inom musikhistorien, värre än dansband och schlager och precis lika kommersiellt. Kort sagt, de suger verkligen.
Men överse skinheadlåtarna och sikta in dig på en hel rad klassiker! Här finns den av Massive Attack covrade "Got to get away" av The Paragons, den psykedeliske reggaens mästare, Lloyd Charmers har hela två spår med, "In the spirit" och "Death a come" och de rockar verkligen båda! Skivan innehåller hur många klassiker som helst och i princip kan man säga att allt som kommer efter spår 10 är rent guld. Jag tänker inte räkna upp dem, för då blir det bara tråkigt att läsa.
Om du kallar dig skinnskalle har du ingen ursäkt att inte köpa den här plattan, för du är väl inte historielös?
RECENSION: Symarip, "Skinhead moonstomp"
Artist: SYMARIP
Titel: SKINHEAD MOONSTOMP
Format: CD
Genré: REGGAE
Den här cd-skivan med sina 8 bonusspår skinhead reggae är så självskriven i den musikälskande skinnskallens samling att till och med Skrewdrivers sångare, Ian Stuart Donaldson, erkände att han hade den i sin samling. För att det var hans barndomsvänner i Blackpool Central Skins på omslaget enligt han själv, för att det är bra musik enligt alla andra.
Okej, vad är då skinhead reggae? Skinhead reggae är reggae anpassad för skinsen i slutet av 60-talet. Det var jamaicanska artister som cashade in på den nya subkulturen i England, en subkultur som hade lånat en hel del från den svarta rudeboy-kulten. Musiken är gjord för att kunna dansas till, den är upptempo, betydligt mer så än den 70-talsflummusik som går känt under namnet reggae. Texterna handlar ofta, men inte alltid, om skins och är överlag resultat av brist på fantasi, plus insikten att vad som än kommer från Jamaica och som har "skinhead" i texten kommer att gå åt som smör i solsken.
Detta är sant även om Symarip. Av alla låtarna som handlar om skins på skivan är det bara "These boots are made for walking" som är någorlunda okej. Derrick Morgans version, "Moonhop", slår "Skinhead moonstomp" med hästlängder och både The Oppressed och Zakarrak gör "Skinhead girl" bättre än Symarips original version.
Faktiskt är det sångerna som inte handlar om skins som är värda att lyssna på, "Phoenix city", "Chicken merry", "Fung shu", "Bam bam baji" och "Redeem" är extremt bra representanter för vad 60-talet kunde erbjuda i reggaeväg.
Köp absolut plattan om du kan, den är ett stycke skinheadhistoria och innehåller ett par riktiga höjdarsånger.
Titel: SKINHEAD MOONSTOMP
Format: CD
Genré: REGGAE
Den här cd-skivan med sina 8 bonusspår skinhead reggae är så självskriven i den musikälskande skinnskallens samling att till och med Skrewdrivers sångare, Ian Stuart Donaldson, erkände att han hade den i sin samling. För att det var hans barndomsvänner i Blackpool Central Skins på omslaget enligt han själv, för att det är bra musik enligt alla andra.
Okej, vad är då skinhead reggae? Skinhead reggae är reggae anpassad för skinsen i slutet av 60-talet. Det var jamaicanska artister som cashade in på den nya subkulturen i England, en subkultur som hade lånat en hel del från den svarta rudeboy-kulten. Musiken är gjord för att kunna dansas till, den är upptempo, betydligt mer så än den 70-talsflummusik som går känt under namnet reggae. Texterna handlar ofta, men inte alltid, om skins och är överlag resultat av brist på fantasi, plus insikten att vad som än kommer från Jamaica och som har "skinhead" i texten kommer att gå åt som smör i solsken.
Detta är sant även om Symarip. Av alla låtarna som handlar om skins på skivan är det bara "These boots are made for walking" som är någorlunda okej. Derrick Morgans version, "Moonhop", slår "Skinhead moonstomp" med hästlängder och både The Oppressed och Zakarrak gör "Skinhead girl" bättre än Symarips original version.
Faktiskt är det sångerna som inte handlar om skins som är värda att lyssna på, "Phoenix city", "Chicken merry", "Fung shu", "Bam bam baji" och "Redeem" är extremt bra representanter för vad 60-talet kunde erbjuda i reggaeväg.
Köp absolut plattan om du kan, den är ett stycke skinheadhistoria och innehåller ett par riktiga höjdarsånger.
lördag 23 februari 2008
Stil
Jag har länkat till en hel del klädesmärken bland mina supporterkulturslänkar. Anledningen är inte att jag tror att EBK är moget för en massa casuals eller sussed skinheads, nej lite mer realistisk än så är jag.
Däremot tror jag att det är en bra sak att klä upp sig inför en match och visa att man vill hedra sitt lag och dessutom tycker jag att det är ett kult sätt att konkurrera med motståndarlagens supporters. Inte bara har vi det bästa laget, vi har dessutom stiligast supporters.
Däremot tror jag att det är en bra sak att klä upp sig inför en match och visa att man vill hedra sitt lag och dessutom tycker jag att det är ett kult sätt att konkurrera med motståndarlagens supporters. Inte bara har vi det bästa laget, vi har dessutom stiligast supporters.
onsdag 20 februari 2008
RECENSION: Slade, "Play it loud"
Artist: SLADE
Titel: PLAY IT LOUD
Format: CD
Genré: PRE-GLAM
Före Skrewdriver, ja till och med före Judge Dread, så fanns det ett gäng artister som var skinheads. Jag snackar inte om jamaicanska reggaeartister som uppvaktade subkulturen med mer eller mindre torftiga texter om skins, nej, jag snackar om fyra vanliga killar från Wolverhampton som antog skinheadstilen och som spelade rockmusik, detta var 1969-70 och bandet var Slade.
Ja, du hörde rätt, allas brittiska favoritglamband från 70 genomgick en period av snaggade skallar och grova kängor och det är kanske också därför som diverse oi! band som The Oppressed och The Crack har covrat dem.
Vad jag vet är "Play it loud" bandets första fullängdare, vilken kom 1970 och killarna poserar i en smula urväxta snaggningar och uppblandade skinheadkläder. De verkar med andra ord vara på väg ut ur subkulturen när denna platta kom, men det gör inget, för musiken är bra.
Visst, det hade varit bättre om de spelade reggae eller northern soul, men de är förlåtna, för detta är riktigt bra pre-glam och raka motsatsen till hippiesarnas progg och därmed värd att lyftas fram som skinnskallemusik.
Hela plattan är inte bra, det finns ett par riktigt dåliga sånger med, som t.ex. "See us here" och "Could I", men de vägs upp av de feta riffen på låtar som "The shape of things to come" och "Raven", för att inte snacka om den finstämda balladen "Dapple Rose". Okej, ballader om åldrade tävlingshästar kanske inte är det bästa man kan tänka sig, men jag har svårt för att tro att killarna menar allvar och den är ju i vilket fall som helst rejält underhållande att lyssna på.
Det var allt. Löp och köp ett eget exemplar!
Titel: PLAY IT LOUD
Format: CD
Genré: PRE-GLAM
Före Skrewdriver, ja till och med före Judge Dread, så fanns det ett gäng artister som var skinheads. Jag snackar inte om jamaicanska reggaeartister som uppvaktade subkulturen med mer eller mindre torftiga texter om skins, nej, jag snackar om fyra vanliga killar från Wolverhampton som antog skinheadstilen och som spelade rockmusik, detta var 1969-70 och bandet var Slade.
Ja, du hörde rätt, allas brittiska favoritglamband från 70 genomgick en period av snaggade skallar och grova kängor och det är kanske också därför som diverse oi! band som The Oppressed och The Crack har covrat dem.
Vad jag vet är "Play it loud" bandets första fullängdare, vilken kom 1970 och killarna poserar i en smula urväxta snaggningar och uppblandade skinheadkläder. De verkar med andra ord vara på väg ut ur subkulturen när denna platta kom, men det gör inget, för musiken är bra.
Visst, det hade varit bättre om de spelade reggae eller northern soul, men de är förlåtna, för detta är riktigt bra pre-glam och raka motsatsen till hippiesarnas progg och därmed värd att lyftas fram som skinnskallemusik.
Hela plattan är inte bra, det finns ett par riktigt dåliga sånger med, som t.ex. "See us here" och "Could I", men de vägs upp av de feta riffen på låtar som "The shape of things to come" och "Raven", för att inte snacka om den finstämda balladen "Dapple Rose". Okej, ballader om åldrade tävlingshästar kanske inte är det bästa man kan tänka sig, men jag har svårt för att tro att killarna menar allvar och den är ju i vilket fall som helst rejält underhållande att lyssna på.
Det var allt. Löp och köp ett eget exemplar!
tisdag 19 februari 2008
Ultras
Vad EBK behöver är ett gäng ultras. Förr hade HIS (som nu spelar i fyran) alltid med sig sitt Blue Army på bortamatcher. Vi skulle behöva något liknande. Om inte på bortamatcher, så i alla fall på hemmamatcher. Jag vill se flaggor och höra sång i år. Att klubben nu säljer halsdukar är ett steg i rätt riktning, alla borde skaffa sig sådana, men det räcker inte! Alla borde sjunga på hemmamatcherna, fotboll utan sång är ju som kärlek utan kyssar!
söndag 17 februari 2008
RECENSION: Desmond Dekker & The Aces, "Intensified"
Artist: DESMOND DEKKER & THE ACES
Titel: INTENSIFIED
Format: CD
Genré: REGGAE
Efter att ha släppt en ganska medioker platta under det ganska missvisande namnet "Action!", för det finns ganska lite action på det albumet, undantaget hitten "007 (Shanty Town)", så kom 1968 ett mästerverk från Desmond Dekker under namnet "Intensified".
Den här skivan är en riktig mörsare! Full av dansvänliga klassiker inom genrén sen rocksteady/tidig reggae. Här finns inget 70-tals-aktig, nersölad, drogromantik och rastafarianism, här finns sånger om lite av allt i livet, en sång "Ah it mek", som handlar om Dekkers lillasyster, en sång om hur svårt det är att överleva i det moderna samhället, "Poor me Israelites" och givetvis en sång om sk rudeboys, dvs Jamaicanska gangsters, "Rudeboy Train", såväl som ren partymusik i form av titelspåret "Intensified".
Sanningen är att det inte finns en enda dålig låt på skivan. Det här är Desmond Dekkers klimax, inget han gjort före eller efter är lika bra som den här, den rekommenderas varmt åt alla babyskins jag sett på stan nyligen. Låt mig nu se er på Ekevalla också!
Titel: INTENSIFIED
Format: CD
Genré: REGGAE
Efter att ha släppt en ganska medioker platta under det ganska missvisande namnet "Action!", för det finns ganska lite action på det albumet, undantaget hitten "007 (Shanty Town)", så kom 1968 ett mästerverk från Desmond Dekker under namnet "Intensified".
Den här skivan är en riktig mörsare! Full av dansvänliga klassiker inom genrén sen rocksteady/tidig reggae. Här finns inget 70-tals-aktig, nersölad, drogromantik och rastafarianism, här finns sånger om lite av allt i livet, en sång "Ah it mek", som handlar om Dekkers lillasyster, en sång om hur svårt det är att överleva i det moderna samhället, "Poor me Israelites" och givetvis en sång om sk rudeboys, dvs Jamaicanska gangsters, "Rudeboy Train", såväl som ren partymusik i form av titelspåret "Intensified".
Sanningen är att det inte finns en enda dålig låt på skivan. Det här är Desmond Dekkers klimax, inget han gjort före eller efter är lika bra som den här, den rekommenderas varmt åt alla babyskins jag sett på stan nyligen. Låt mig nu se er på Ekevalla också!
Vad jag förväntar mig av den här säsongen
Ett EBK utan Jörgen Nilsson är ett EBK som inte kommer att spela lika bra den här säsongen som den förra, det är bara att inse fakta.
Samtidigt så gör inte en spelare ett helt lag, EBK har många andra duktiga spelare, så jag tror nog att vi inte kommer att åka ner i fyran, nej, vi blir nog kvar i trean, även om vi hade all möjlighet förra året att gå upp i tvåan.
Vad jag hoppas EBK gör den här säsongen är att bygga upp nya spelare och att vi satsar på ungdomarna, så att vi förhoppningsvis kan utveckla ett nytt, starkt lag.
Jag gör ingen hemlighet av att mitt favoritland i fotboll är Italien ochh inte England. Jag hoppas därför att det blir mindre tjångande och fysiskt spel och mer teknik och dribblande den här säsongen, det hade varit riktigt kul att se ett tekniskt EBK.
Men laget å sido, vad jag verkligen hoppas är att det kommer massor utav folk på hemmamatcherna i år. Den lokala fotbollsklubben är lokalsamhällets hjärta och själ, som engelsmännen säger och det skulle väl vara skam på torra land om inte Eslövsborna går man ur huse för att stöda sitt lag. Jag kommer att göra mitt bästa för att gå på så många matcher som möjligt och vara förste man att kommentera dem från min blogg. Ni kan se på min blogg som ett elektroniskt, oberoende, fanzine.
Forza di röe!
Samtidigt så gör inte en spelare ett helt lag, EBK har många andra duktiga spelare, så jag tror nog att vi inte kommer att åka ner i fyran, nej, vi blir nog kvar i trean, även om vi hade all möjlighet förra året att gå upp i tvåan.
Vad jag hoppas EBK gör den här säsongen är att bygga upp nya spelare och att vi satsar på ungdomarna, så att vi förhoppningsvis kan utveckla ett nytt, starkt lag.
Jag gör ingen hemlighet av att mitt favoritland i fotboll är Italien ochh inte England. Jag hoppas därför att det blir mindre tjångande och fysiskt spel och mer teknik och dribblande den här säsongen, det hade varit riktigt kul att se ett tekniskt EBK.
Men laget å sido, vad jag verkligen hoppas är att det kommer massor utav folk på hemmamatcherna i år. Den lokala fotbollsklubben är lokalsamhällets hjärta och själ, som engelsmännen säger och det skulle väl vara skam på torra land om inte Eslövsborna går man ur huse för att stöda sitt lag. Jag kommer att göra mitt bästa för att gå på så många matcher som möjligt och vara förste man att kommentera dem från min blogg. Ni kan se på min blogg som ett elektroniskt, oberoende, fanzine.
Forza di röe!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
